Johanna hittade häst- och tandläkardröm

Johanna Öjstrand var tidigt klar över sin kalkyl:
– För att kunna ha dressyrhästar behövde jag ha ett jobb med bra lön och ett billigt boende för mig och hästarna. Då blev det en perfekt lösning att vara tandläkare och bo på landet!

Johanna Öjstrand i Arvika är uppvuxen med hästar och kan inte tänka sig ett liv utan dem. Hon har i dag fyra hästar som hon tränar, eller ska träna när de blir äldre, i dressyr. Det innebär att hon ägnar i stort sett all tid som hon inte tillbringar på kliniken åt att ta hand om och träna hästarna. Och så går hon ut med sina hundar Aston och Diezel.
– Det är så här jag vill leva och det hade aldrig gått i en storstad, säger hon över en kopp te vid köksbordet i sitt föräldrahem i Koppom en halvtimme utanför Arvika. 

Det är här Johanna har hyst in sina hästar i väntan på att flytta in i en släktgård i närheten. 
– När jag pluggade i Stockholm saknade jag hästarna så mycket att jag fick skaffa Aston för att ha något att hålla på med. Jag funderade på att stalla upp någon av mina hästar, men i Stockholm kan det kosta ända upp till 9 500 kronor i månaden med en stallplats så det gick ju inte.

Aktivt liv på landet

Johannas mål är att få upp åtminstone en av sina hästar till svår klass. Hon har varit nära, men hindrats av skador på hästen. Men hon ger sig inte, och dagsschemat säger en del om kraften i hennes målinriktning.
– Jag går upp halv fem och går ut och går med hundarna i trekvart. Sedan åker jag till stallet och släpper ut hästarna, ger dem foder och mockar. Därefter är det en halvtimmes resa till Arvika, dusch, klädbyte och så iväg till kliniken där hon börjar halv åtta och har niotimmarsdag eftersom man arbetar in en ledig dag varannan vecka.

Direkt efter jobbet åker Johanna ut till hästarna igen och kör olika typer av träningspass och ser till att de har det bra inför natten.
– Så här års brukar jag äta först när jag kommer tillbaka hem, annars hinner det bli för mörkt innan jag kommer ut till hästarna, säger hon.

En problemlösare

Tro det eller ej, men Johanna hinner också vara engagerad i sitt arbete.
– Ja, skrattar hon, jag trivs jättebra med mitt jobb! Jag gillar att varje patient är ett litet projekt som ska arbetas igenom och bli färdigt, i alla fall för den gången. Och så är det ett varierat jobb där man tvingas klura över olika lösningar från gång till gång. Det passar mig.

Johanna är också nyfiken på ett nytt schema som ska införas i Arvika.
– Vi ska pröva att ha öppet från sju till sju och då blir våra scheman mer flexibla. Det låter som en positiv förändring för min del.
Nu går Johanna och sambon Nazar Pavlov Rashid, som också är tandläkare och jobbar på samma klinik, och väntar på att kunna installera sig i en gård som har tillhört en släkting till Johanna och ligger nära hennes föräldrahem. Då blir det lite mer samlat med hästar och bostad på samma ställe.

Så det kanske räcker om hon går upp klockan fem. 

Text: Margareta Jonilson
Foto: Øyvind Lund